I höstas fick jag en idé. Ottilia älskar ABBA. Hon ville se alla ABBA-videos på youtube och vi satt och mös i soffan för jag älskar ABBA lika mycket.Med enda skillnaden att hon aldrig nånsin blir trött på ABBA. Det blir jag till slut. Jag blir mätt, men inte Ottilia. Hon kan sjung Mamma mia dag som natt.
Nå ja, vi satt där och tittade på Björns glittriga platådojjer, Bennys tajta snickarbrallor i orange, Fridas kitchiga guldkläder och Agnetas waterloomössa när det kom upp en reklam för ABBA the museum. Senare, när Ottilia somnat, gick jag in på hemsidan och tittade. Jag visste direkt nån som ville dit. Jag är roten till Ottilias ABBAkärlek och min mamma är roten till den ABBAkärleken. Det är inte för inte som jag heter just Frida. Tre generationer av ABBAfans alltså.
Det blev en ganska så perfekt morsdagspresent faktiskt. Igår, på alla mammors dag, tog jag med mina två till ABBAmuseet. Vi åkte bil upp, åt lunch i rosengårds trädgård och gjorde sedan entré till en värld fylld av scenkläder och musikhistoria. Genom att scanna sin biljett kunde man också uppträda framför en kamera och se sig själv på en stor duk tillsammans med bandet, spela in låtar i studion, mixa musik, se sig själv i scenkläder, dansa och massa annat. Det var som ett dataspel men lite mer avancerat. Jättekul! Det är dock inget för den blyge. I efterhand kan man knappa in sin biljettkod och se allt man gjort.
Att som synskadad uppleva museet var en utmaning för det var svart överallt. Allt man ville se var upplyst bra, men det var rena labyrinten och helt omöjligt att veta vart man vart man befann sig eller uppfatta den levande omgivningen av människor. Kartorna över stället hittade vi förstås först på vägen ut.
