Jag vaknar idag och känner mig liksom hånad av livet. Förra veckan var tuff. Det kalla jojo-vädret snor all min orka och jag har haft så ont. Jag har fått stanna hemma från jobbet. Samtidigt hade jag viktiga möten kring mina hjälpmedel på hjälpmedelscentralen. Sådana möten man man fått vänta länge på och när de väl kommer, gör alla det samtidigt. Avbokar man den, får man vänta tre månader för en ny tid. Jag kan inte låta bli att känna det som att den sortens grejer, habilitering, handläggningsmöten och så vädret då snor min ork. Som ett gigantiskt hån rakt i mitt ansikte. Era as! Jag är liksom nöjd med mitt liv. Jag trivs på jobbet och älskar att vara med min familj och så kommer ni och snor min tid med dem. Tiden jag har innan min sjukdom tuggat sönder mig i småbitar.
Hur länge till jag kommer orka jobba är en tidsfråga och ni snor min tid. Ofta känns det som om samhällets stöd är uppbyggt på ett sätt så det ska suga så mycket kraft som möjligt ur den som måste söka hjälp, så man inte ska vilja ha den. Så färre söker på samhällets bekostnad. Vem får betala? Jo, de som inte orkar. De skrumpnar ihop till små russin i sina hem. Det är ett evigt kämpande att hålla huvudet ovanför vattenytan, samtidigt vill jag desperat gärna njuta av livet.
Aja, den här veckan är lugnare. Igår öppnade jag kalendern och strök vardagsveckans alla möten och göromål. Jag fokuserar på vila. Det enda mötet som är kvar är ett distansmöte via e-mail. I morgon satsar jag på att orka jobba. Håll tummarna!
