Bildtolkning: Frida i profil där man ser Cochleaimplantat, hon ser allvarlig ut. Hon håller upp handen mot nyckelbenet. Hennes händer är tatuerade och hon har lila nagellack utom på ringfingret, där är nageln målad i gul. Hon har en grå tröja på sig. Bakgrund, grå trävägg.
Så, nu har våra liv blivit vardag i Örebro, Sverige som smittodrabbat område ett tag. Hur har det gått då? Jag har inte påverkats nämnvärt mer än att jag höjt våra hygienrutiner till lätt hysterisk nIvå. Jag har ju liksom levt väldigt isolerat i vinter eftersom jag varit deprimerad. Så de där omställningarna som förändrar andras liv radikal är rätt små förändringar för mig. Skillnaden är att jag nu inte är djupt deprimerad längre. Jag är piggare, mer kreativ och gladare även om jag då och då dyker ner i djupet igen så kommer jag upp på nytt och är inte så där ständigt nere som förrut. Jag har det bra.
Två tredjedelar av personalgruppen sjuka men inte i corona. Jag sa till assistenterna från början att vi sätter hygienregler. Sedan måste vi inför varje beslut utgå från vad som är säkras för alla inblandade och samtidigt säkerställa assistansen. Nu är så pass många förkylda att den som känner att man orkar jobba får göra det om symtomen inte bedöms som Coronarisk. Det är ett ständigt pusslande med bemanningen just nu och jag sköter den själv för tillfället. Mina föräldrar är skyddsnätet i min assistans. De dyker upp när ingen annan kan. Det har de gjort mycket nu.
En annan stor tillgång nu, när många ordinarie assistenter varit sjuka har också varit de vikarier som annars sällan jobbar för att de t.ex. Har andra jobb, pluggar eller inte har körkort. Allt har kastats om. Jag behöver sällan åka nånstans så körkort är mindre viktigt, studenterna pluggar hemifrån och kan plötsligt jobba fler tider på dygnet. Ja, ni förstår. Det är helt high chaparral här nu. På ett bra sätt alltså.
Bildtolkning: Bild på Frida framifrån, från bröstkorgen och uppåt. Hon håller ena armen över huvudet. Frida tittar snett nedåt och ser lätt drömmande ut. Hon har glasögon och en grå tröja på sig. Bakgrund, grått.
Under senaste personalmötet, för tre. veckor sen gick v i igenom de nya rutinerna. Vi pratade om riskerna, förändringar jag gjort i min vardag och våra nya rutiner. Vi tog en runda så alla fick lätta hjärtat kring hur de själva kände kring Covid 19 och förändringarna just nu. Det var bra. Det gav känsla av sammanhang. Annars höll vi möte och utbildning precis som annars. Halva gruppen saknades då pga förkylningssymtom. Att följa rekommendationerna och ta Corona på allvar är viktigt av flera anledningar. En sak som skulle kunna ske om låter bli (förutom smitta, sjukdom och bedrövelse) är att mitt hem som arbetsplats faktiskt skulle kunna stängas om arbetsplatsen bedömdes som fara för de som arbetar här. Det låter hemskt, jag vet. Rent teoretiskt finns det många såna eventuella faror jag informeras om, men allt vi behöver göra är att efter bästa förmåga följa myndigheternas direktiv och det i sig är inte så svårt. Så länge det göra utan att inskränka på mänskliga rättigheter och demokratin. Där ska vi vara uppmärksamma! Believe, you me!
Som person med dövblindhet har jag svårare att hänga med i nyhetsrapporteringen. Jag har konstaterat att det knappt är nån idé att titta på direktsändna presskonferenser eftersom jag behöver undertexter. Om det alls finns textning är det bedrövligt dålig så fort det är direktsänt. Jag hinner inte se vad tolken tecknar om den får synas i bild. Jag läser artiklar och jag brukar titta på rapport som visas 18.00. Inte för att jag brukar titta den tiden, jag kollar på SVTplay, utan för att det avsnittet brukar vara textat. Rapport 18.00 finns också tolkat till teckenspråk, arabiska, engelska och gud vet vad. Public service for the win!
Bildtolkning: Frida och fyra andra personer videochattar. De skrattar och ser glada ut. Från vänster till höger glada ut. överst Frida som ligger ned på en röd kudde. Nedan en man med glasögon. I mitten, två blonda tjejer och till höger en närbild på en man med glasögon.
Förra veckan hade vi videochatt i familjen. Jag undrar om vi nånsin hade kommit oss för att göra något sånt utan karantänen? Troligtvis inte. Min storasyster bor i London och det känns som en helt annan planet just nu när man jämför England och Sverige. Men när man videochattar är alla plötsligt i samma virtuella rum. Jag kan omöjligen hänga med i samtalen men det gör liksom inte så mycket. Bara fint att se alla, hur de rör sig, sin mimik och skratt. Efteråt smsade jag med min storebror och fick en resume av vad jag inte hört. I kväll körde vi danstävling med andra delen av familjen via videochatt eftersom ett av barnen (Min 41-åriga bror) var ledsen över att Let´s dance ställts in.
