Nu blev det plötsligt kaos igen. Is i magen så löser det sig nog ändå. Assistenten måste sjukskriva sig och hittar ingen tillgänglig vikarie. Assistenten som jobbat natt kunde ta ottilia till dagis och ta fram matlåda ur kylen innan hon slutade för dagen. Jag kan inte sy gardiner som jag planerat på förmiddan men så får det vara. Min dator har förresten brakat ihop en gång för alla och lika så micken till slingan.
I eftermiddag har jag ett möte jag inte vill behöva ställa in. Jag har gått med på att vara med i en referensgrupp i ett forskningsprojekt åt några kollegor. Det handlar om ett hjälpmedel som heter ready ride och hjälper synskadade ryttare att ta emot ledsagning på hästryggen. Mötet klarar jag nog utan assistans för jag har beviljats tolkar och fått låna hörselslinga med mick från min hörselskadade assistent. Den inledande lunchen får jag nog skippa. Det blir för svårt. Jag få komma direkt till mötet istället. Jag kan ta färdtjänst dit. Mötet är på universitetet. Där är det inte lätt att hitta som synskadad. Jag tänker inte ta på mig en ” äh, det löser sig”-mask när det inte är så det känns. Att virra runt på universitetet och missa mötet känns inte alls tilltalande.
Jag kan A. Be färdtjänstchauffören följa mig. B. Försöka kontakta en kollega som kan möta mig. C. Be tolkarna möta mig.
Att chauffören hittar bättre än jag litar jag inte en sekund på för chaufförer läser inte skyltar. Det måste vara så att det ingår en kurs i deras utbildning där de aktivt får träna på att ignorera alla skyltar, husnummer och pilar. Jag skickar istället ett meddelande till en kollega, förklarar läget och ber om hennes mobilnr så jag kan smsa om jag behöver hjälp. Jag väntar lite till ifall att det löser sig med vikare. Annars ringer jag tolkcentralen innan lunch och meddelar ändrad mötesplats samt tid.
Japp, det blir bra… I sådana här situationer vore det så himla enkelt att bara ställa in. Ottilia och Sven var lediga i eftermiddag eftersom att Sven jobbat natt. Jag skulle kunna få en lugn eftermiddag med dem, men jag vet inte. Det känns viktigt att gå på det här mötet, inte bara för att jag lovat, utan också för att resultatet av att delta i den här processen kan leda till ett väldigt användbart hjälpmedel. Viktigt! Det där med att som funktionshindrad tillåta sig att bli bekväm och lat känns också farligt. Man hamnar lätt i en bekväm grup där man inte behöver anstränga sig så mycket. Samhället förväntar sig inte det och man har så många bra ursäkter att slippa undan. Då blir man snabbt stillasittande och oaktiv. Jag kan inte tänka mig något värre öde.
