Det är en härlig tid nu. Hela jag är som en explosion av energi. Var kom den ifrån? Har jag gått runt med en blöt filt över mig i ett halv decennium? Idéerna ploppar ur mig som popcorn ur en kastrull och jag kan bara försöka fånga dem innan de försvinner. Och jag är så där glad att det är läskigt. Kan man få adrenalinkick av att man tycker att människor är allmänt sköna? Hög på ingenting. Helt sjukt!
Det betyder förstås inte att livet är en dans på rosor. Nä, det är kommun som vägrar Ottilia skolskjuts, räkningar som ska betalas, minst tre månaders kö till bostadsanpassning när man väl fått intyg från arbetsterapeut, assistenter som blir sjuka, vårdköer och att man nån gång ibland sjunker ihop. Tänker på det som varit och bölar skvätt. Men ändå! Ändå känns livet som en ända stor lättnad. Skitgrejer löser sig. Äntligen gör jag grejer som gör att hela jag brinner och allt annat är vatten under bron.
Allt faller på plats. Jag har kommit igång med min bok. Nästa vecka öppnas nästa utställning av Kännbart i Ystad och jag ska vara med som konstnär. En av mina texter kommer pryda en hel vägg. Jag kommer åka ner och vara med vid öppningen. Jag trivs faktiskt i mitt hus nu. Det känns som mitt. Jag köpte det för att få en fast punkt för mig och Ottilia i allt kaos och det har det blivit. Jag känner mig lättad. Precis som jag har det nu önskar jag att jag fick ha det för resten av mitt liv.