Nu. Idag. När Ottilia städat sitt rum och förtjänat en halvtimme på paddan innan vi ska gå ut i solen. Medan Sven tar en tupplur. Nu tar jag fram den efter ett halvårs exil i hyllan som står i vardagsrummet. Perkins punktskriftsmaskin. Jag har inte tillåtit mig att tycka illa om den. Den har stått där och bara varit läcker och cool. Tidlös design från 50-talet. Ibland har jag rört vid den. Jag har tryckt ner någon av tangenterna, känt efter och känt att nej, jag kan inte. Men, idag kunde jag.
Assistenten lyfte fram åbäket och vi rotade reda på alla papper och skit som behövs. Sedan påbörjade jag ett brev till min vän Marita som använder punktskrift. Det gick bra (“bra” innefattar flera stavfel som jag sket i) tills jag skulle byta rad. Då ska man trycka ner två tangenter samtidigt och den ena satt fast. Jag micklade och efter ett tag kunde jag trycka ner den, men då satt den andra fast. Åt helvete! Vem har uppfunnit den här skitapparaten? En man, bergis!
När apparater inte funkar har jag den lasten tro att det är någon som inte är som jag som är upphovsman. Nån som är typiskt okvinnlig, utan självklara behov och funktionsnedsättningar och tjänar stålar på det. För om han var som jag skulle han göra grejen så att den bara fungerade oavsett vad man gjorde för fel med den. Våran TV är t.ex. definitivt gjord av en sådan person. Min man uppskattar TVns komplexitet betydligt mer än jag. Han gillar alla tekniska finesser och allt man kan koppla till den för att få ytterligare finesser. Jag har bara två krav det ska funka och det ska inte vara krångligt att få den att funka. Som apple-grejer. Man sätter igång dem, följer enkla instruktioner och sen funkar det. Men inte vår TV och uppenbarligen inte min Perkinsapparat. Någon tillverkade den med en liten finess så personer med bristande syn ska få en anledning till utlopp för all sin förtryckta ilska över den förbannade synen som inte bara funkar. Som tydligen en dag, trots att man tagit alla medicin precis rätt, använt de fördömda solglasögonen och haft rätt lampor hemma bara kan få näthinnaavlossning och bli lika användbar som en tio år gammal mobil.
Såååå, tack Perkins, för att du tänkte på mig och mina inre frustrationer. Maskin åkte tillbaka i hyllan och får stå där lite till. Det var ju trots allt vackert väder och resten av familjen redo att att njuta av den med mig.
