Sista dagen på vår underbara semester. Somliga skulle få panik. Frida-för-tre-år-sen skulle fått panik. Snart tillbaka till vintersverige och inomhusliv en månad till eller två. Jag får inte panik. Jag har fått för mycket terapi för att det ska hända. Jag är en drillad soldat som skyddar mitt välmående. Jag mådde väldigt dåligt av frihetsberövandet min sjukdom ger innan jag åkte, men nu ser jag fram emot att komma hem. Jag ser fram emot att börja jobba igen. Då blir det lättare att tackla bristen på frisk luft. Miljöombytet är så nyttigt.
Värmen här har varit balsam för kroppen. Den obegränsade tiden med familjen har varit balsam för själen. Vi åker hem så välbalsamerade att vi kan dö lyckliga imorgon. Vad jag ser fram emot att kommma hem till är rutiner och ordning. Jag ser också fram emot att inte behöva bli ledsagad hela tiden. Jag ser fram emot miljöer där jag kan röra mig lite friare. Här är det barn, pensionärer och solstolar överallt. Man måste vara försiktig och inte bara köra på. Bristen på ledsyn blir ett större hinder. Det har gått fint, men det ska bli härligt med lite mindre hjälp på den fronten. Jag ser också fram emot att komma hem till mina vanliga hjälpmedel. Vissa saker saknar jag. Allra mest saknar jag min elektriska inomhusstol som man kan hissa upp. Så där så man hamnar i ögonnivå med alla andra. Kan se vad de säger. Slippa se skrev. Slippa få nackspärr.
Jag ser också fram emot att prata med folk igen. Under min CI-månad var det svårt. Här är det så mycket ljud. Jag tecknar och pratar med familjen här men när jag försöker samtala med andra hör jag inte. Assistenten har fått tolka. Frustrerande. Jag ser fram emot att träffa vännerna, familjen och arbetskamraterna som automatiskt pratar tydligt och riktat så jag hör bättre. Miljöer där slingan funkar och inte överröstas av ljudmiljön.
Jag har en idé om hur jag vill göra med vår sista dag här. På min önskelista står några få saker uppradade: -Jag vill gärna gå till desigual-butiken som finns här i närheten. -Jag vill gå till det lilla italienska cafét en stund helt själv och bara vara. -Jag vill sola och vila delouxe De två föra punkterna kan jag skippa. Sol och vila är det viktigaste. Det kan jag inte få hemma sen.
Jag tror att jag kanske kan få en dag för mig själv idag. Sven och Ottilia vill till stranden och bada i havet. Där rullstolar inte kommer fram. Det låter ganska lysande att vi delar på oss. Vi får se vad de säger. Kanske, kanske. Jag ska inte kräva något.
