En härlig grej med min assistent är att hon tar min mobil och fotograferar när hon märker att det är läge.
Här om dagen var vädret grått och perfekt för en promenad. Jag var trött i kroppen och hade ont men ville ändå ut och rulla. Jag är med i en sluten grupp på facebook för personer med dövblindhet. Där kan vi prata om allt som hör dövblindhetens vardag till, både positivt och negativt. Den här dan hade jag läst ett inlägg om det svåra och tunga i att förlora det sista av sin syn. En vän beskrev hur hon när det känns tungt går ut i sitt förråd och stoppar ner händerna i sin låda med julpynt. Med händerna ser hon hur allt ser ut. Det gjorde mig modfälld och i min själ var det lågt i tak. Jag kände att jag plötsligt avskyr julpynt. Alla små motgångar man möter i en miljö som inte är skapta för en rullstolsanvändare kändes svåra. Vi gick i alla fall ut och det var härligt att gå i en riktning som ledde bort från kommersen och mot en lugnare utkant av stan. Efter ett ta kom vi fram till några klippor som Ottilia ville gå ut på. Jag fick stanna på plan mark men hade sällskap av assistenten.
Tänk att stenar kan få taket att lyfta bara sådär!
