Stockholm Pride 2019 närmar sig. Så här i början av sommaren så skickar intressegrupper ut information som sammankomster och evenemang som hålls under Prideveckan. Det är långt ifrån allt som sker på Pride park eller Pride house. Vissa ingår i det officiella programmet, andra inte. Till en början kände jag mig modstulen. Det var så himla många av aktiviteterna som inte var tillgängliga för rullstol. Suck och stön! Suck och stöööön!

Bildtolkning: Bilden visar människor i Paraden, man ser bara personernas huvuden och det fladdrar Prideflaggor ovanför dom. I bakgrunden ser man Stockholms Stadshus.
Men så häromdagen lades det officiella programmet upp på Prides hemsida. Strukturnörd som jag äro, så satte jag mig en eftermiddag och gick igenom alla evenemang jag kunde hitta. Jag listade allt jag vill göra som är tillgängligt eller åtminstone kanske tillgängligt med markering på att det behöver kollas upp. Det blev 63 punkter!! Då kändes allt inte bara lättare utan rent av euforiskt! Som ett Utopia! Det är ju just precis därför som Pride känns oerhört viktigt för mig. HBTQ+kulturen som ofta är utom räckhåll för mig som funkis breds ut så tillgängligt för mig. Alla viktiga föreläsningar som jag inte orkar med att styra upp tid, ork, tolk och assistans för i vardagen. Alla fester som aldrig skulle ske i min stora, lilla stad Örebro. Sammankomster för likasinnade och känslan av att få vara en i mängden. Jag kommer inte klara av att vara med på ens hälften av aktiviteterna, kanske inte en en fjärdedel. Men möjligheten ger en segerviss känsla av att hela världen ligger utbredd framför mig. Som om otillgänglighet är en piss i havet. Pepp!
Okej, jag är inte dum. Det kommer bli en utmaning. Allt måste klaffa med kroppen, hjälpmedel, assistans och tolkar. Men det kan jag väl skita i just nu och bara Yeeeees! Det här existerar!

Bildtolkning: En stor Prideflagga hålls upp av människor och man ser flaggan underifrån. Genom flaggan lyser en blå himmel.