Kanske har jag just lyckats vända i branten mot en depressiv episod. Kanske. För det är inte lätt. Det är verkligen inte lätt. Det hjälper mig verkligen att jag identifierat signaler och beteenden hos mig själv när jag har börjat tappa fotfästet. Dåligt och bra mår man ju från och till. I alla fall jag. Så hur ska man kunna märka av skillnaden mellan vettiga reaktioner på svåra händelser jämfört med depression? Just när man befinner sig där.
Kanske har jag just lyckats vända i branten mot en depressiv episod. Kanske. För det är inte lätt. Det är verkligen inte lätt. Det hjälper mig verkligen att jag identifierat signaler och beteenden hos mig själv när jag har börjat tappa fotfästet. Dåligt och bra mår man ju från och till. I alla fall jag. Så hur ska man kunna märka av skillnaden mellan vettiga reaktioner på svåra händelser jämfört med depression? Just när man befinner sig där.
Det är just det där jag försökt lösa genom att skapa en liten lista över symtom och beteenden som jag märkt hör ihop med att min ångest tilltar. Framförallt är det saker jag slutar bry mig om, slutar känna behov eller bara förtränger.
Sen har jag därför också en kort lista över vad jag ska se till att göra när jag märker av att saker är på väg åt fel håll. Fram för allt är det att börja med att tillgodose bortglömda behov. Stort som smått. Jag lyckas inte med allt på en gång, utan arbetar mot ett mål. Jag har svårt att äta när jag mår dåligt. Glömmer måltider. Att inte äta förvärrar mina spasmer otäckt mycket, så det är ju en bra varningsklocka.
Det har varit, och är, sjuhelvetes tungt just nu. Bara under hösten som gått har 10 nya främlingar anställts och kommit in i mitt hem och i mitt oskyddade space. Till en början är vi ju främlingar för varandra.
Såhär tre månader senare sitter jag åter i liknande bemanningskris, som aldrig riktigt avstannade. Jag ser ju vilken galet stor mängd arbetsannonser inom personlig assistans som vräks ut på Platsbanken var dag. Jag är inte ensam med det här problemet. Inte ensam om bemanningskris nu, även det är en klen tröst.
Jag står utan personalsamordnare och ekonomisamordnare igen, p.g.a. sjukdom och privata angelägenheter.
Varenda jäkla dag kräver krishantering. Det är som om det vore ett vrickat avsnitt av Black Mirror. Som om jag hamnat i en händelseloop som aldrig kommer ta slut. Det finns inget sätt att bromsa eller stoppa. Inga andra vägar att välja. Det har lett till att jag förlorar inkomst och sviker mina förtroendeuppdrag, då jag kan inte få assistansen jag behöver för att kunna delta.
Det är en stor skillnad på att vara ett paket som placeras där det för tillsfället står säkert, jämfört med att leva ett självbestämmande liv. Det är stor skillnad mellan att ha en person på plats, och att ha en utbildad person som kan assistera mig på det sätt jag behöver. För att kunna vara delakrig, arbeta, ha ett socialt liv, delta i samhället, skunna sköta sitt föräldraskap, resa, eller ta hand om den basiala hygienen.
När man glömt skillnaderna, och bara har blicken fäst på vägen man måste ta sig fram på, då annat bleknar. Då är checklistan bra.
Bildtolkning: Bild på Frida framifrån, från bröstkorgen och uppåt. Hon håller ena armen över huvudet. Frida tittar snett nedåt och ser lätt drömmande ut. Hon har glasögon och en grå tröja på sig. Bakgrund, grått.
