Vilken knäpp resa. Vilken rolig resa. Vansinnenas kontraster i en enda aprilväders-karusell.
Det som varit slitigt och svårt är att jag haft en rad panikångestattacker. Venlafaxin is a bitch när man inte tar dem vid fasta tidpunkter, och ja, det sket sig lite på den punkten. Let us leave it at that!
Malmö pride
Det var sjukt kul att föreläsa. Lagom balans av material jag skulle kunna rappa i sömnen och nytt. Så ska det liksom vara. Den nya assistenten klarade av att signalera publikreaktionerna taktilt på min rygg. Efteråt dök det upp folk som ville prata och tacka. Det ger en rejäl egoboost, och jag sög i mig alla fina ord. Det dök också upp människor jag chattat med, läsare som följer mina krönikor i Ottar. En person pratade som om han kände mig. Jag såg exakt 0% så jag tackade för komplimangerna och la till “Förlåt, men vem är du? Känner vi varandra.” Det var min lilla kusin Josef som plugga där i krokarna. Jag hade bjudit in honom, men trodde knappast att han skulle dyka upp! Vi satte oss på uteserveringen och hängde i ett par timmar. Sedan gav jag mig iväg, det var synd att jag gjorde det för VIP-minglet jag gick vidare på var inte min grej. Hög volym, coola innefolk, trångt, ingen som släppte fram permobil-kolossen. Hur ska jag kunna ta kontakt med nån om jag knappt ser dem, och får arga blickar så fort jag rör mig? Inte min grej, och jag var definitivt inte deras grej.
Nästa dag blev det liiite samma grej. En lyckad workshop och den här kvällen: Drag queen-bingo. Det hade säkert varit kul om jag haft dövblindtolk och suttit närmare scenen. Den väldigt nya assistenten fick öva sig på att teckna siffror och bokstäver taktilt. Jaja, när min ipad fick slut på batteri kunde jag inte längre kryssa av nummer på bilden vi tagit av bingobrickan. Att kastas in i den där dövblindbubblan utan redskap att klara av den är ångestframkallande. Pandemin och assistansbristen har kastat mig 10 år tillbaka i tiden.
Jag pallar nog bara inte av den typen av stora arrangemang som omständigheterna är just nu. De kräver insatser som jag sällan har tillgång till. Dövblindkompetens växer inte på träd och tar tid att lära sig.
Köpenhamn Tåget till Köpenhamn från Malmö tar ungefär en halvtimme, så jag tog en avstickare dit. Bytte 4-stjärniga hotellet till ett vandrarhem nära stationen. Det var lite som att kliva in i lustiga huset, med fantasiträd målade på innergårdens husväggar, korridorgolv med branta upp- och nedförsbackar. “Det känns som att vi går på Titanic”, sa en av assistenterna. Min dag i Köpenhamn spenderade jag på Christiania och Glyptoteket, som är ett häftigt och annorlunda konstmuseum. Mycket etage-arkitektur, så något av en labyrint för rullstol. Vid ett tillfälle blev vi tvungna att:
1. Hitta en hiss längst bort i en korridor.
2. Få hjälp av en personal att ta hiss till markplan.
3. Gå runt det gigantiska museet till personalingången.
4. Ringa på, förklara läget och bli insläppta.
5. Lämna ifrån oss våra väskor och jackor.
6. Åka upp för en ramp.
7. Få hjälp av personal att åka personalhissen upp och bli ledda till etagenivån vi skulle till. Den låg inte så väldigt mycket högre än nivån vi började ifrån. Jag orkade bara se en utställning och gjorde ett bra val: Suzanne Valadon. Älskade hennes verk!
Christiania var väldigt lugnt och trevligt. Inte konstigt när de flesta är höga på braj. Väldigt mycket konst sprejad på fasaderna inne på på “pusher steet”, som mer är en stor park med små promenadvägar än en enskilt shoppinggata. Christiania är en fristad är invånarna själva styr. Även om Danmarks lagar rent formellt styr så får de göra som de vill, bara de sköter sig, och de gör de tydligen. De har fyra egenvalda bestämmelser:
Inga tunga droger.
Inget våld.
Inga vapen.
Ingen handel med byggnader eller bostäder.
(Sistnämnda har nog hjälpt den lilla fristaden att hålla kapitalismen borta).
Det var ett väldigt mysigt ställe. Inget jag skulle besöka med ett barn, för Cannabis säljs öppet och skamfritt. En polis knallade också igenom området utan att det var konstigt.
Göteborg 8 timmars förseningar och trassel hit och dit kom vi fram till Göteborg dödströtta. Tågttrafiken alltså, den funkar ofta bra. Lika många gånger funkar den inte alls. Ena gången hissas man högt upp i luften av en ostabil och lutande hiss. Andra gången vägrar en övernitisk konduktör att låta en ta sig ner för en liten ramp, för att den har för hög lutning. Det är så vansinnigt att perrongerna vid olika stationer i Sverige har så olika höjd. Göteborg då. Träffade vänner, rullade runt i stan, drack lite lokalbryggd öl, och lärde också känna en grupp nya människor med gemensamt intresse. Shibari, japansk repkonst. Det var en sjukt bra avslutning på resan.
Frida är glad med händerna i luften och tungan ute. Bakgrund av skrift på väggen”smaile with Pride” och prideflaggan.
