Bildtolkning: En extrem närbild på Frida där bara en glasögonbekläda ögat syns. Halva näsan med piercing syns och hon har en brunrandig kudde bakom sig.
Varje gång jag besöker min synpedagog för att träna punktskrift så blir jag arg på skiten och gråter. Det är som om ett lock som annars ligger på öppnas och då väller rädsla, sorg och ilska ut över den väldigt tålmodiga synpedagogen. Jag ber om ursäkt samtidigt som jag kastar mitt gnäll över hela bordet. Det är så uppenbart att hon är van vid att människor reagerar så här just när de ska till henne.
Bildtolkning: Närbild på Frida med glasögon. Hon tittar åt sidan och ser lätt uppgiven ut.
Sist jag var hos henne blev det tydligt för mig att det här inte funkar. Jag rent av misshandlar mig själv varje gång jag plockar upp försöken att anpassa mig till blindhet. Jag måste bearbeta rädslan först. Jag förlorade hastigt synen på höger öga för 5,5 år sen. Fysiskt har jag klarat mig förbi det, men mentalt så är jag livrädd för att det ska ske lika fort på vänstra ögat också. Att jag är rädd känns som en förolämpning mot alla jag känner som faktiskt redan är blinda. Jag skäms. Skämt.
Jag börjar om nu. Allt tycks behöva börja om nu. Jag ska inte gå tillbaka till synpedagogen förrän jag är säker på att jag kan ta emot det hon har att ge mig. Jag kan inte känna förtroende för henne nu. Det beror på mig. Det beror på att det blir satans byråktratismet när jag med fler funktionsnedsättningar behöver insatser som skiljer sig från andra personer med dövblindhet. När jag faller mellan stolarna mellan dövblindteamet och vuxenhabiliteringen. Jag blir det där skilsmässobarnet som inte vill bo hos nån. Den där grejen att jag behöver argumentera rätt för att få vården jag behöver. Jag kan inte ta det just nu. De gör vad det kan, det är jag helt säker på. Det är ju inte de som bestämt reglerna. Det är aldrig nån som bestämt reglerna.
Jag sätter just nu in sista slaget för att få bostadsanpassningen som jag kämpat med i över två år för att få. Det är fortfarande inte klart. Jag ser inte i hela mitt hem. Vissa saker har jag rätt att få från kommunen. Andra delar tar jag lån för att bekosta, men det ska bli gjort. Jag fokuserar på det, jobb och min lortunge. Sen så…
Konsten får bli min väg till försoning med mig själv och min livsomställning.
