Så var den natten över…
Det tog lite tid att somna igår. Jag låg och tänkte på småsaker som hur viktigt vissa småsaker plötsligt känns för att vårt hem verkligen ska kännas som vårt. Att Ottilias rum verkligen bara får vara assistansrum när vi sover. När morgonen kommer måste det vara hennes rum igen med hennes lakan och hennes “stök”. Att en kvarglömd tandborste kan kännas som ett intrång i vårt badrum. Larvigt – I know! Samtidigt så vet jag av erfarenhet att det känns lite extra i början innan man vant sig och det liksom måste få kännas. Jag minns hur jag första gången jag skulle duscha med assistents hjälp först stängde in mig i badrummet och bölade en lång stund. Assistans är ju inget man egentligen vill ha. Egentligen vill man vara frisk och fixa vardagen utan personal hemma precis som alla andra. Det får kännas som en klump i magen, sen vänjer man sig och känner sig tacksam över att ha den här fantastiska hjälpen.
Jag somnade efter en stund med Ottilias fot i ansiktet. Hon väckte mig någon gång på natten och hostade. Jag gav henne vatten att drick från flaskan bredvid sängen. Snart vaknade hon igen och hostade. Då tryckte jag på knappen. En rufsig halvvaken assistent kom infarande med en frågande min. “Ottilia behöver hostmedicin. Vill du hämta?” Jag fick hjälp att ta ögondroppar också, sen somnade alla om.
Klockan 7 vaknade huset och allt hände samtidigt. Jag och Ottilia vaknade. En assistent slutade. En annan assistent började. Sven kom hem från jobbet.
Ottilia fastnade direkt framför TVns barnprogram. Jag tackade nattassistenten för natten som varit. Den nyanlände assistenten plockade i hallen. Jag gjorde Sven sällskap medan han åt sin frukost. Jag hörde mig för hur hans första jobbnatt varit och berättade om Ottilias hosta. Mysigt att få mötas, sitta stilla och känna lite samhörighet mitt i allt.
Ottilia kom inrultande mellan två avsnitt av “jake och barnpiraterna”. Hon kikade in i sitt rum som är upp och ner-stökigt av leksaker huller om buller från gårdagens lek. “Hon har stökat till!” Vad menar du? Det är ju du som har lekt! “Nä, men jag menar ju i sängen. Min kudde ligger snett.” Ja jo, det stämmer. Kudden ligger snett. Det ser vi till att den ligger fint och ordentligt framöver.
Sådan moder -sådant barn, säger jag bara!
